Intervju med författaren Pauline Wågström

Inlagt av i mar 19, 2019 i BLOGGINLÄGG | 0 kommentarer

Namn: Pauline Felicia Wågström 
Sysselsättning: Skriver böcker, spelar teater och spelar in film.
Ålder: 27
Bor: Nässjö
Intressen: Skriva, se på film, agera, blogga, läsa, resa, djur.

 

 

Kan du berätta lite om dig själv? Jag är en stolt kattägare som ägnar dagarna åt att skriva, blogga och umgås med min familj och mina syskonbarn. Ibland spelar jag teater i Jönköping och ibland spelar jag in film. Jag älskar att agera och tvingar mig själv att gå på provfilmningar trots min rädsla för främlingar i hopp om att diagnosen jag har ska kunna tränas bort.

Vill du förklara vad selektiv mutism är? Det är en typ av psykisk störning som beror på extrem ångest. Personer som har störningen misslyckas ofta med att prata i sociala sammanhang eller med personer som han eller hon inte känner så väl trots att personen inte har några problem med att använda och förstå språket. När det låser sig för mig känns det som om jag får något i halsen som hindrar mina ord från att komma fram. Det är frustrerande.

Har du alltid velat bli författare? Ja, jag började skriva när jag var liten både i skrivböcker och på papper som jag band ihop till ”kompletta böcker” med streckkoder och allt.

Vad handlar boken ”Udda & Utsatt om? Det är en halvfiktiv bokserie som handlar om ungdomar som på olika sätt har det svårt. Hittills har det kommit ut två böcker i serien som är skriven i jag-form där läsaren får lära känna olika karaktärer. Huvudkaraktärerna i böckerna är två bröder som tvingas leva med en våldsam, alkoholiserad förälder. Den ena av karaktärerna har funktionshindret adhd.

Kommer du att skriva fler böcker?
Absolut, hade jag inte fått skriva så hade jag inte velat leva! Jag skriver just nu på en tredje del av ”Udda & Utsatt” samt en fortsättning på min självbiografi som handlar om att leva med autism, selektiv mutism och social fobi. Jag gillar även att skriva barnböcker.

Utdrag ur boken ”Udda & Utsatt”, första delen:
”Titta bort nu, läsare, för jag inser att slutet är nära. Min storebror kommer att dö!          Pappa håller ett hårt struptag kring Jimmys hals, och jag ser hur Jimmys ben viker sig medan han förtvivlat drar och sliter i pappas händer för att få honom att släppa taget. Jimmys läppar har långsamt börjat skifta och blivit svagt blåaktiga och hans och pappas gestalter tornar upp sig framför mig som två jättar. 

                      Rädslan har satt sig hårt, hårt i mitt bröst. Jag måste göra något! Det är som om någon gör tusen nålar över hela min kropp, det sticker. Precis som om miljontals myror irrar omkring i mig. Jag hör hur Jimmy kippar efter luft och hans händer börjar förlora greppet om pappas.   Han sneglar åt mitt håll, ger mig en panikslagen blick innan han viker undan och hans ögon är på väg att slutas. Han hänger som en slapp trasdocka i pappas hårdhänta grepp. Pappa försöker strypa Jimmy, man dör om någon gör så. Jag måste säga till honom att sluta! Jag är som fastfrusen, men gör ändå ett försök.                      
                      Rummet skakar till när jag far upp från golvet. Parkettgolvet är svalt, men smått klibbigt av intorkad alkohol. Jag börjar rycka och dra i min pappas byxben. Ingen reaktion. Han måste släppa! Jag rätar på mig och mina muskler får arbeta mer än vad de någonsin gjort förut. Ganska snart känner jag att mina armar börjar värka. Mitt slit ger inte resultat.
                      ”Släpp honom!”, skriker jag. ”Snälla pappa, han dör. Du dödar honom! Släpp honom! Släpp …”
                      Först en brännande smärta i ansiktet och därefter i ryggen. Slaget med öppen handflata får mig att falla baklänges och slå i ett av tevebordets vassa hörn. Skräcken och smärtan sprider sig till varenda vrå i min kropp. Jimmy har hamnat i jämnhöjd med mig, liggande på sidan en bit bort. Jag tycker att han andas konstigt, liksom väsande, läskigt. Han ligger smått framåtlutad med huvudet, håller sin högra handflata framför halsen och hostar för allt han är värd.
                      ”Du säger inte åt mig vad jag ska göra, Aaron. Fattar du det!”, ryter pappa. ”Fattar du??” Jag kryper ihop bland golvets dammtussar. Det blir blött och varmt på mina kinder när jag börjar snyfta. Nu låter pappa så där igen, jag är rädd! Om jag ligger helt still och är lydig så kanske han blir snäll igen. En liten stund av rädsla passerar innan Jimmy hasar över golvet fram till mig. Han lyckas sätta sig upp på golvet och han lägger sina armar hårt kring min darrande kropp. Jag tycker det är obehagligt att inte kunna ha kontroll över mina rörelser.
                      Åh, nej! Ser du?? Nu dricker pappa av den där drickan igen som gör honom så arg och farlig! Kommer han aldrig bli snäll igen?”


                                                                                               ***
                                                   

Böckerna finns att få tag i på i Paulines webshop: http://www.wagstrombocker.se/bocker

 

Intervjun med Pauline är skriven av Linda Wardal i samarbete med Pauline själv. Mittfunktionshinder.se önskar Pauline allt gott vidare med skrivandet!

Lämna kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Hoppa till verktygsfältet