Inlägg gjorda i oktober, 2019

Varför göra det lätt när man kan göra det svårt i Luxemburg

Inlagt av i okt 30, 2019 i BLOGGINLÄGG | 0 kommentarer

Nu var det alltså dags för hemresa. Men innan vi kommer in i Tyskland passade vi på att besöka ett land till – Luxemburg.

Dagen då vi reste från Rennes var en dag där vi mest satt i bilen… Vi skulle ju förflytta oss 70 mil.
När vi väl kom fram till hotellet vi skulle bo på var vi allihop ganska trötta och slitna. Ja, ni läser rätt – vi hade bokat rum på ett hotell. Nu hade vi bestämt att vi skulle försöka ha det lite bekvämare på hemvägen.

Men i alla fall, när vi väl kom dit var vi ganska slut, så vi gick upp på våra rum och lämnade av våra grejer innan vi tog tag i nästa mission – att hitta någonstans att äta.

Vi valde att göra det ”enkelt” för oss och frågade i hotellreceptionen var de rekommenderade att vi gick och åt. Instruktionen för att hitta rätt var ungefär ”gå i den här riktningen, under järnvägen och sedan tredje höger”.

Ni förstår, ganska konkret och enkelt tänkte vi, men så var det förstås inte… Vi började promenera och tyckte att vi följde instruktionerna, men någonstans blev det ändå galet eftersom vi inte kunde hitta stället som de föreslagit.

Därför tog vi fram våra mobiler och gick in på Google Maps för att se om det var lättare att hitta då.

Det gick efter lite om och men att lokalisera restaurangen som de föreslagit i hotellreceptionen.

Efter att ha satt oss ner och beställt vår mat och dryck tittade vi oss omkring och vad ser vi om inte vårt hotell? Då har vi alltså promenerat runt hela kvarteret när vi egentligen kunde ha gått 500 meter för att komma rätt med en gång.

Oh well, nu satt vi i alla fall på rätt ställe och maten var på väg.
Mätta och belåtna gick vi sedan den korta vägen tillbaka till vårt hotell och mer eller mindre slängde oss i säng så fort vi kunde.

Dagen därpå bestämde vi oss för att åka in och besöka staden Luxemburg. Vi gav oss iväg efter frukost och åkte in till stan. Wow, vilka vackra byggnader och trädgårdar!

Vi parkerade nära vattnet och promenerade längs med kanalen för att kunna beundra de otroligt vackra broarna med sina otroliga valv.

En stund senare tog vi oss vidare mot en av de sevärdheter som vi hittat fanns i Luxemburg – Vianden slott.
Detta imponerande slott ligger på en bergskulle med utsikt över Vianden, i nordöstra Luxemburg.
Slottet är staden Viandens främsta sevärdhet.

Det slott som står där idag byggdes mellan 1000-talet och 1300-talet på grunden till ett romerskt slott som stod här tidigare.

De rika grevarna av Vianden använde det som sin bostad i flera hundra år, innan det till viss del förstördes på 1800-talet.

På 1900-talet donerades slottet till staten som omsorgsfullt återställde det.

Hur var tillgängligheten vid slottet undrar ni säkert nu.

Ja, det var en bra fråga… Det kan vi faktiskt inte svara på… För vi lyckades inte lista ut hur vi skulle ta oss dit. Inte ens med GPS lyckades vi. Så här nära kom vi.

Otroligt frustrerande när vi var så nära men ändå så långt bort… När vi njutit av utsikten ett tag började det kurra i magarna igen, så vi behövde hitta någonstans att äta. Vi tog oss ner mot kanalen och började gå längs med den och hittade snabbt en restaurang med bord precis vid vattnet. Mycket mysigt!

Mätta och belåtna tog vi oss sedan tillbaka till hotellet och avrundade ännu en härlig dag.

Nästa morgon var det dags att åka ut på vägarna igen och åka in i Tyskland för att hinna med ytterligare två städer innan vi landar på svensk mark igen.

Läs mer

Rennes och mästerskapsspöket

Inlagt av i okt 23, 2019 i BLOGGINLÄGG | 0 kommentarer

I förrförra inlägget var vi ju, som ni kanske minns på Disneyland och nu är det dags att åka vidare mot vårt sista stopp i Frankrike innan vi börjar resan hemåt.
Efter att ha njutit av den sista frukostbuffén var det alltså dags att bege oss ut på vägarna igen och åka mot Rennes.

Några timmar senare kom vi fram till huset vi skulle bo i. Det var ett ganska stort tvåvåningshus i sten på landsbygden en bit utanför centrala stan.

När vi går in genom ytterdörren slås jag genast av känslan ”det här känns väldigt bekant”. Varför kändes det bekant? Jo, det kändes på något sätt som ”hemma”. Lite svårt att förklara men jag ska göra ett försök.

Från ytterdörren rullade jag rakt in i ett kök där skåpsluckorna och övrig inredning var i trä och det fanns en stor öppen spis i köket och ett stort skåp med porslin stod mitt emot. Innan vi upptäckte detaljen som bekräftade misstankarna så var vi allihop överens om att ”de som bor här är britter”. Allt i inredningen andades engelsk landsbygd.

Mycket riktigt, vi hittade till slut en stickad ”mössa” som man ska ha över tekitteln för att hålla värmen. Denna mössa var stickad med mönstret av den brittiska flaggan, eller Junion Jack som den också kallas.

Vi hade valt detta boende för att det på Airbnb stod att det var rullstolsvänligt och det var det absolut. Åt ena hållet från köket var det en liten ramp som ledde in till det enda sovrummet på nedervåningen.

Ett stort och rymligt rum där det fanns en soffa, en dubbelsäng, garderob och naturligtvis ytterligare en öppen spis.

När vi installerat oss i våra rum var klockan redan sen eftermiddag/ tidig kväll och det började kurra ordentligt i våra magar.
Så den vanliga jakten på mat började. Vi visste att klockan inte riktigt var så mycket att alla restaurangkök garanterat var öppna: så jag började söka efter något ställe där det fanns take away, som inte var typ Mc Donalds eller någon annan snabbmatskedja, vilket var lättare sagt än gjort. Men jag hittade en pizzeria som enligt Google Maps var öppen och som inte låg allt för långt bort. Jag och Magnus sätter oss i bilen och åker iväg mot pizzerian. När vi väl kommer fram visar det sig såklart att det står fel på Google… pizzerian är stängd. Jaha, vart tar vi vägen nu då? Vi lyckas googla fram en annan pizzeria som ligger i närheten av den första och tar oss dit. Den är öppen! Halleluja! Vi skyndar oss in och köper de pizzor vi vill ha och skyndar oss sedan tillbaka till bilen för att åka hem till de andra. Men som ni säkert kan gissa så blir det inte riktigt som vi planerat den här gången heller… Det börjar med att vi svänger in på motorvägen för tidigt och måste åka ett antal kilometer innan vi kan svänga av och vända för att åka på motorvägen på rätt ställe. När vi sedan svängt av motorvägen så visar Google Maps en väg som ser ut att vara en snabbare väg än den vi kört på vägen till pizzerian. Det var bara det att det visade sig vara en stig mellan två fält. Så vi kröp fram den sista kilometern mellan de två fälten och gräset mitt i stigen blev högre och högre innan vi kom ut och var nästan framme, en dryg timme efter att vi åkt. Den pizzan var bland det godaste vi ätit.
Sedan gjorde vi oss en tidig kväll eftersom det skulle bli en lång dag dagen efter också.

Dagen efter var det matchdag igen! Vår sista match på läktaren för detta mästerskap. Även detta var en otroligt varm dag, så vi orkade inte göra mycket innan matchen.

Vi tog oss in mot arenan och hittade passande nog en tom fotbollsplan i närheten där vi kunde få lite skugga och vila oss.

Det kunde inte bli en bättre match, Sverige-Tyskland. Inför matchen hade svenskorna inte vunnit mot Tyskland i mästerskapssammanhang på 24 år. Det hade inför matchen pratats om att det var dags att bryta sviten, men Sverige fick sämsta tänkbara start… Redan efter en dryg kvart tog tyskorna ledningen och det kändes som att mardrömssviten skulle förlängas, men den känslan höll inte i sig särskilt länge. Bara fem minuter senare tog Sofia Jakobsson emot en lång boll och placerade iskallt in kvitteringsmålet. Matchen levde igen!
I halvlek stod det 1-1. Tyskorna hade tryckt på för att ta tillbaka ledningen, men inte lyckats. I början av andra halvlek small det till igen. Efter en stenhård nick från Fridolina Rolfö fick Stina Blackstenius öppet mål och vändningen var ett faktum! Tyskorna låg på för en kvittering, men de svenska damerna stängde igen och inte bara tog sig vidare till semifinal mot Nederländerna några dagar senare, de bröt också tyskornas 24 år långa segersvit! Efter matchen tog vi oss hem och firade med en god grillad middag i den 40-gradiga värmen.

Nästa dag tog vi en utflykt till Mont Saint Michel, det stora klostret som ligger på ett berg på halvön Mont-Tombe utanför Normandies norra kust. Det häftiga med det här klostret är att beroende på hur tidvattnet är så blir halvön till en ö. Tidvattnet stiger så mycket att den permanenta landbryggan blir översvämmad. Det skiljer 15 meter mellan hög- och lågvatten. Men nu har det byggts en bro över till klostret, vilket gör att man även kan besöka det när det är högvatten. Men som vi misstänkte så var det inte möjligt för mig och Jossan att ta oss upp hela vägen till klostret på grund av otroliga mängder trappor. Så när vi satte oss och åt lunch bestämde vi att Magnus och Jossans assistent Anna skulle få gå upp och kolla. Så vi satt kvar efter lunch medan de tog sig upp så långt de orkade. Det är tur att sociala medier finns, för Magnus valde att göra en livesändning på Facebook så att vi också kunde se det som de såg.
När de kom tillbaka visade det sig att vi kunde komma lite högre upp ändå, så vi tog oss upp en bit till och ställde oss för att beundra utsikten. Det var sand så långt ögat kunde nå, med några få pölar vatten här och där. Vi stod där en stund och beundrade utsikten och när vi stått där en stund upptäckte vi att delar som för bara fem minuter sedan varit helt sandiga nu var täckta av vatten. Det var väldigt mäktigt att se hur snabbt vattnet vällde in.
När vi kände oss nöjda med att studera den fina utsikten tog vi oss ner och hem igen och började packa ihop oss för avfärd tidigt nästa morgon. Vi skulle ju ta oss tvärs igenom hela Frankrike och en bit in i Tyskland till vårt nästa boende.

Läs mer

Rullstolsdansläger med Neuroförbundet

Inlagt av i okt 14, 2019 i BLOGGINLÄGG | 0 kommentarer

Jag förstår att ni är många som är nyfikna på fortsättningen av vår resa i Frankrike och Europa, men vi pausar inläggen kring den resan denna veckan. Jag lovar att ni får veta mer i nästa inlägg.

Det är nämligen så att vi var på rullstolsdansläger strax utanför Falkenberg förra helgen. Vi dansar, som några av er säkert känner till, för Neuroförbundet Göteborg. De arrangerar en gång varje år, oftast på hösten, ett träningsläger dit de bjuder in rullstolsdansare från hela Sverige och även rullstolsdansare från Finland som de haft ett samarbete med sedan några år tillbaka.

Vad händer på dessa läger då? Jo, en hel del dans såklart! Allt från bugg till gammeldanser som schottis, standarddanser som modern vals och latinska rytmer i form av samba.

I år hade de lagt upp det lite annorlunda jämfört med tidigare år. De hade döpt om de olika passen, så istället för att döpa ett pass till ”bugg” kunde det heta typ ”hur du hanterar din rullstol”. Vad innebar detta då? Jo, det innebar att varje tränare i de olika passen pratade lite kring det ”ämne” just deras pass fått. Jag minns speciellt i buggen att tränaren pratade på ett av passen om vikten av att båda parter ger lika mycket energi i dansen. För att illustrera det höll han fram sin egen arm och bad några av oss att lägga vår arm mot hans och försöka ge samma mängd energi som han gjorde för att vi skulle kunna röra oss i en cirkel utan att den ena hamnade närmare eller längre ifrån den andra. Detta tyckte jag var lärorikt (och svårt!) speciellt om man dansar med en stående partner eftersom det visar att man hela tiden måste känna om man behöver spänna eller släppa på musklerna i armarna. Tränaren jämförde det med att köra bil, där måste man göra små korrigeringar hela tiden för att hålla sig rakt på vägbanan och det fungerar likadant i dansen. Tar till exempel den stående i mer än vad den sittande gör så kommer inte rullstolen att förflytta sig i en rak linje, den kommer automatiskt att börja svänga. Det gäller ju även för oss som dansar duo, om jag som förare tar i för mycket så kommer inte Jossans rullstol att förflytta sig rakt, den kommer automatiskt att svänga.

I standard- och latindanserna var det mer fokus på att komma in i rätt takt och om det var någon takt som var starkare än de övriga så skulle det synas att den var det. Till exempel så går ju modern vals i tretakt där ”ettan”, det vill säga det första taktslaget, är starkast och ska därför synas extra mycket.

I år hade vi bestämt att vi skulle testa ett sätt att dansa på som är relativt nytt för oss och det är att ta hjälp en av så kallad ”motor”. Vadå motor tänker säkert någon av er nu? Jo, det är en person som hjälper Jossan att förflytta sig över golvet och att vi istället för att hålla i varandra gör synkroniserade rörelser. Det är så de med liknande förutsättningar som vi dansar utomlands. Utomlands är reglerna dessutom annorlunda än vad de är här i Sverige, där håller dansparen aldrig i varandra när de dansar utan gör bara synkroniserade rörelser.

Det var en lärorik utmaning för oss, eftersom det krävs av mig som förare att vara i takt (förstås) men samtidigt ha en plan för hur vi ska röra oss över golvet och ge tydliga tecken till den som agerar motor så att den personen förstår exakt vad jag har tänkt och när. Detta gjorde också att jag hela tiden behövde öva på att ligga två steg före i dansen och ha minst två ”steg” färdiga i huvudet innan de skulle genomföras.

Mellan passen fanns det tid för lite paus och vård av ömma muskler 😉

På lördagskvällen hade de även arrangerat en liten tävling i samband med middagen. Tävlingen bestod av endast två grenar – bugg och freestyle. Vi hade från början tänkt ställa upp i båda, men eftersom vi inte hunnit öva in freestylen ordentligt med motor så valde vi att bara satsa på buggen. Tyvärr tog vi oss inte vidare från vårt heat. Men det viktigaste är inte att vinna, det viktigaste är att delta och ha roligt! Och den här helgen har verkligen varit rolig och lärorik!

Låter det här som något du vill prova på? Kom då till Hultbergssalen på Dalheimers hus på tisdagar kl. 18:00-20:00 då vi har våra träningar.

/ Andrew & Jossan

Läs mer

Artikel i RTP-S Aktuellt

Inlagt av i okt 4, 2019 i BLOGGINLÄGG | 0 kommentarer

Hej!

Jag har skrivit en ny artikel i tidningen RTP-S Aktuellt om den enkätundersökning som jag gjorde i somras. Du hittar enkätundersökningen här. För att läsa hela artikeln, klicka på bilden nedan. 

Klicka på bilen för att komma till artikeln

Trevlig läsning 

Kram

Läs mer

Disneyland Paris

Inlagt av i okt 4, 2019 i BLOGGINLÄGG | 0 kommentarer

Så var det dags att packa ihop oss igen för att åka till nästa destination – Disneyland Paris! Efter frukost packade vi ihop alla våra grejer igen och lastade in oss i bilen för att åka den korta sträckan mot Disneyland, med ett stopp på flygplatsen Charles de Gaulle för att släppa av min, Andrews, morsa eftersom hennes semester tyvärr började lida mot sitt slut.

Som ni kanske minns drog det in ett otroligt varmt sommarväder där i slutet på juni, åtminstone över sydvästra Europa. Vädret lyckades pricka in just de dagar vi spenderade på Disneyland och även under våra dagar i Rennes några dagar senare.

Men först Disneyland. Efter ungefär en timmes bilfärd parkerar vi på parkeringen utanför receptionen och vi tänker nog allihop ”ska vi verkligen stänga av bilen och luftkonditioneringen? Vi kommer att bli kokta.” Men vi stänger av bilen och tar oss ut. Det är ingen mysig våg av värme som slår emot oss när vi hoppar ut. Termometern i bilen visade på 35+ grader. Men vi tar oss in i receptionsbyggnaden för att checka in och efter en lång väntan i kö kommer vi fram och får våra rumsnycklar. Det visar sig att rummen ligger i en annan byggnad några meter bort, så vi tar oss ut i värmen igen och lyckas lokalisera rätt byggnad och rätt rum. Det känns som att gå rakt in i en film. Temat på vårt rum är från filmen ”Cars”, det är registreringsplåtar på väggarna, lampskärmarna är formade som vägkonor och överkastet på sängen har bland annat Blixten McQueen på.

Det hade hunnit bli eftermiddag när vi installerat oss i våra rum och vilat en stund. Så vi tog oss tillbaka till huvudbyggnaden och gick till restaurangen för att äta middag. Även här var det lite som att gå in i någon film, stora ugnar och staplade servetter som snurrats för att likna en trappa. Dessutom hade de en väldigt stor buffé med allt från bacon och ägg till sötsaker och ostar. Så vi tog för oss av den goda buffén. Det var så mycket att det var svårt att välja.

Mätta och belåtna tog vi en snabb sväng inne i butiken som fanns på hotellet innan vi gjorde oss klara för natten eftersom vi visste att nästa dag skulle bli lång och intensiv.

Morgonen efter tog vi oss tillbaka till restaurangen för att mötas av en lika stor frukostbuffé som middagsbuffén hade varit dagen innan. Efter frukost hade vi tagit reda på att det går bussar in till parken, men efter lite förvirring visade det sig att det även fanns riktiga handikappbussar av modellen färdtjänstbuss.

Efter en kortare färd var vi alltså framme vid det ställe som jag är övertygad om att många någon gång har drömt om att besöka – Disneyland Paris!

Efter biljettkontroll kom vi äntligen in till själva parken och det första jag ser är det klassiska disneyslottet uppe på en kulle. Det är lika magiskt i verkligheten som på film! På hotellet hade vi fått varsitt kort som behövde fyllas i för att visa vilken sorts funktionsnedsättning vi har och väl inne i parken kunde vi alltså med hjälp av en karta se vilka attraktioner som var möjliga och tillåtna för oss att testa. Vi beslutade snabbt att börja med det som låg närmast och sedan försöka ta oss runt. Så vår första åkattraktion blev en där man satt två och två i en slags vagn och skulle försöka skjuta på olika måltavlor för att försöka ”döda” monster. Så jag och Magnus tog en vagn och Jossan och Anna åkte i en annan. Dessutom kunde man svänga runt vagnen för att kunna sikta bättre, men det var omöjligt att göra på ett sätt som inte var hårt och ryckigt så jag och Magnus beslutade halvvägs in i vår färd att inte försöka flytta vagnen så mycket. Det var riktigt svårt att träffa tavlorna!

När vi kommit ut från den pausade vi en stund i skuggan och försökte dricka så mycket vatten vi orkade för att inte bli helt uttorkade och utmattade i den extrema värmen.

Jag testade även en attraktion där det visade sig att man satt i en stol och följde med i ett rymdskepp navigerat av ingen mindre än C3PO. Det blev en väldigt skakig och läskig färd eftersom stolarna rörde på sig i alla möjliga vinklar i relativt hög hastighet– inget jag direkt njöt av eller är sugen på att testa igen.

När jag hämtat mig efter chocken tar vi en promenad bort till området där vi hittar figurer från bland annat Pirates of the Caribbean.

Plötsligt var det dags för paraden som går genom parken med alla figurer, allt från Musse Pigg och gänget till Aladdin och Frost, så vi halvspringer i värmen mot slottsområdet men lyckas inte få så bra platser, så det blir svårt att se mer än det som händer uppe i luften.

En stund senare började det kurra ordentligt i våra magar, men tror ni att vi hade tur att på ett enkelt sätt kunna hitta något att äta inne på Disneyland? Självklart inte. Varför ändra på något som har varit standard hela resan? Även inne på Disney stänger köken mitt på dagen. Efter många om och men lyckas vi hitta ett ställe som åtminstone säljer smörgåsar, så det får det helt enkelt bli.

Eftersom vi planerat att stanna till stängning eftersom vi inte ville missa det häftiga fyrverkeriet de har varje kväll i samband med stängning så har vi även efter våra mackor ett antal timmar att slå ihjäl. De spenderas mest genom att gå igenom alla butiker och få beslutsångest över vad man ska köpa.

Det slutar med att vi köper en stor tavla med Musse Pigg-motiv, en prydnad med Musse och Mimmi sittandes på en bänk i trä som vi ska ha i vår lägenhet och jag köper en t-shirt med tryck från Lejonkungen.

Vi hinner också med en mysig båttur.

Efter några timmars shopping börjar klockan närma sig midnatt och vi drar oss mot slottet för att få någorlunda bra platser. Det visar sig vara lättare sagt än gjort att ta sig fram eftersom det redan är tjockt med människor på gräsmattan framför. Men vi lyckas hitta en fläck där vi kan stå och ha hyfsad sikt mot slottet. Wow, vilket fyrverkeri! Helt otroligt häftigt!

När sista fyrverkeripjäsen slocknat var det full fart mot utgången för att ta oss tillbaka till hotellet. Vi hade fått reda på att tyvärr gick det ingen handikappbuss så sent, hur det nu inte kan göra det förstår jag inte men så var det i alla fall…. Så vi var hänvisade till de vanliga bussarna, precis som resten av besökarna. Detta innebar att vi var tvungna att skynda oss ut för att ha någon chans att komma med bussen eftersom vi inte visste när nästa eventuellt skulle gå. Trots stress och lite svårt att navigera vart bussarna gick så kom vi till slut på rätt buss och kom tillbaka till hotellet. När vi väl kom fram var ju klockan efter midnatt så det var bara att slänga oss i säng eftersom vi nästa morgon skulle checka ut igen och åka vidare till Rennes.

Läs mer
Hoppa till verktygsfältet